Idag har vi varit och badat. Jag, mamma, Nikki och Noomi. Nikki tyckte att det var jättekul! Alltså hon bara lös av lycka hela tiden :) Min fina tjej var så jävla söt och så duktig när hon sprattlade omkring och faktiskt tog sig framåt i vattnet <3 Noomi tyckte nog också det var skönt, hon var nöjd hela besöket. När vi var klara så slocknade Noomi så fort hon satte sig i bilstolen och likaså Nikki när vi kom ut i bilen. Jag kan säga att jag förstod dom för jag gjorde likadant i soffan vi kom hem. Helt sjukt vad slut jag var men vad kul vi hade!

På eftermiddagen kom mamma och Pigge förbi på fika. Jag hittade ett jättegott recept på knäckig äppelpaj som jag gjorde. Egentligen är jag ingen "äppelmänniska" men den här pajen blev verkligen god och på nåt vis så tycker jag om att baka med äpplen på hösten, på ett sätt bara för att det hör till ;) lite störd, jag vet!
Sen kom iallafall Emilie över på lite te innan vi gick en lång kvällspromenad på milen. Haha vi som inte skulle gå så långt ;p Men som sagt förr så rusar tiden bara iväg och man tänker inte på att man går.

Igår hade jag en "jag behöverkommahemifrånsjälv-kväll" så jag tog cykeln ner till Emilie som bjöd på te och tilltugg. Jag bara kände att en übertrotsig tvååring och en övertrött 5 månaders (som jag iochförsig gick ut med så hon somnade innan jag gick) var mer än jag orkade just då. Tyckte att nu fick faktiskt Robin ta lite ansvar och vara med sina döttrar själv för en gångs skull. Det slutade iallafall med att jag hade en jättemysigkväll där 4 timmar försvann fortare än kvickt. Det är så skönt att prata med Emilie för det känns verkligen som att vi kan prata om allt och förstår varandra. Så om du läser det här nu Emilie så ska du veta att du är såå värdefull för mig och jag är så glad att du finns i mitt liv <3
Vi pratade bland annat om när hon låg inlagd på sjukhuset med Cleo helgen som var och fick se/höra om alla sjuka barn som var där. Barn som inte kommer bli friska, barn som kanske blir det och även barn som blir det. Jag bara kände hur tacksam jag var att faktiskt få ha två friska tjejer hemma. Jag kände att jag saknade dom så otroligt även fast jag inte varit borta så länge. Hur orolig jag hela tiden är att det ska hända dom nåt. Tänk om, tänk om.. Tänk om nåt av mina barn skulle få någon obotlig svår sjukdom. Hur klarar man det som förälder? Jag kände att jag var så nära till tårar när vi pratade om det. Små oskyldiga barn som får gå igenom så hemska saker. Jag menar tänk om.. Det finns inga garantier i livet och förhoppningsvis händer det inte mig/oss men det kan man aldrig veta säkert, det skrämmer mig nåt så oerhört. När man tänker så så känns problem som "min trotsiga tvååring har sönder en tumstock med flit för att testa mig och vara allmänt jävlig" så himla små och onödiga samtidigt som man får försöka tänka att det kan vara nog så jobbigt det med och att det är okej att känna så. Vi har alla olika verkligheter och olika saker att hantera varje dag. Det ända vi faktiskt kan välja är hur vi ska låta vissa saker påverka oss. Ska jag lägga mig ner och grina en stund, ska jag skratta bort det eller ska jag bli arg? Här hemma har det kommit till att det är dags att välja sina strider med Nikki. Hon har ett jävla humör den där lilla donnan! Haha! Undrar vem hon brås på tro ;) Det är nu det börjar lite mer på riktigt, det där med uppfostran.
Hur som helst efter lite "tankeventilation" här ikväll så längtar jag tills jag får kliva upp imorgon och vara en kick-assjävlasupermorsa till mina älskade kids och inte på ett makalöst, fläckfritt och felfritt sätt utan på mitt sätt och det duger mer än gott och väl <3

Så fint ute på promenaden ikväll

Haha så här såg det ut hemma hos oss när jag kom hem, precis som det ska göra hos en småbarnsfamilj :)

<3<3<3