För exakt två år sen låg vi på bb med en nyfödd liten flicka. Vi sov nog tillochmed ganska exakt den här tiden då. Det var natten till söndagen den 2 september 2012. Jag kunde inte sova som vanligt etfersom jag var för pigg. Kände av lite grann att det började hända nåt. Googlade faktiskt hur det skulle vara innan man ringde in till förlossningen. Det stod då att man skulle ha regelbundna värkar, typ 3 st på tio min och att de sklle hålla i sig i iallafall ca 1 min. Det tänkte jag att så länge håller dom inte i sig iallafall men så klockade jag och det visade sig att det gjorde de ju visste. Men jag avvaktade lite med att ringa iallafall. då var klockan kanske halv tolv. Vid tolv ringde jag. Dom sa att sålänge jag kände mig bekväm att vara hemma så kunde jag vara det men jag var välkommen in när jag ville. Så jag väntade för att jag tänkte att "inte fan ska dom skicka hem mig för att det inte börjat ordentligt iallafall!". Det gick en timme och det började göra ondare och värkarna kom mins 3 ggr på 10 min så jag tänkte att nu var det nog dags att väcka Robin (ja han sov som en stock) och åka in. Jag fick väl säga till typ tre fyra gånger innan han fattade men sen blev det fart på honom. Då höll jag på ocg drog upp persiennerna och grejade i sovrummet eftersom jag tycker att det ser för taskigt ut när persiennerna är nerdragna på dagen! Då var det Robins tur att tjata att jag skulle komma :P Jag ringde till mamma (eftersom vi var tvugna att komma upp med Akilles till dom) och hon började såklart gråta för att det helt plötsligt blev så verkligt att hon skulle bli mormor nu :) Fina mamma<3 Vi lämnade iallafall av Akilles och började åka innåt. Robin som var aspeppad på att köra fort frågade hela tiden om det var bråttom men till hans stora förtret så var det rätt lugnt. Sen kom vi till mitten på grävevägen och då kom en värk som gjorde så ont att jag bokstavligt talat inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag vände och vred på mig i sätet samtidigt som jag hängde i handtaget i taket och sa till Robin att "NU, NU FÅR DU FAN GASA!". Lyckliga han gasade på och vi var på sjukhuset inom kort. Jag fick en värk precis när jag kommit ur bilen som gjorde så ont så jag fick stanna och huka mig för att försöka gå frammåt igen. Robin flinade lite åt stilen men sa inget vilket var rätt klokt i det läget ;) Vi kom upp till förlossningen där vi fick ett rum och jag fick byta om till en sån där snygg sjukhuskofta. Dom kopplade på CTG:n och ganska snart kom krystvärkarna. Jag var öppen cm när vi kom in så det tog väl ungefär en halvtimme 40 min innan jag fick börja krysta ordentligt. Efter kanske tre fyra krystar så gick hennes hjärtljud ner så doom ringde in fler sköterskor varav en var en stor lång man som hade en sugklocka med sig. Jag var typ inte medveten om vad som hände utan jag såg bara den långa mannen med sugklockan. Dom satte sugklockan och vid nästa värk så drog han för kung och fosterland så klockan släppte och han flög iväg in i väggen. Haha! Alltå jag fattade typ iingenting! Efter nästa värk så var hon ute. Det är ju helt jävla sjukt att sekunden hon kom ut så slutade det göra ont. Jag kände ingenting längre! Jag hade ju fått höra av folk att det slutar gör ont när dom är ute men jag hade väl aldrig trott att det skulle försvinna helt. Hur fantastisk är inte kroppen?! Jag vet att jag tänkte på det när Noomi skulle ut. Det var liksom "KOM IGEN TRYCK BARA UT HENNE SÅ DET SLUTAR GÖRA ONT, FÖR DET VET JAG ATT DET GÖR!" Iallafall tillbaka till Nikki. Där var hon! Vår lilla flicka som vi väntat så länge på att få träffa. Där låg hon på min mage, den där lilla som bott i min mage i 9 månader. Hon var perfekt! Helt plötsligt så var vi mamma och pappa. VI! Celie och Robin! Det kändes så overkligt. Fantastiskt, magiskt och overkligt. Efter en stund kom personalen in med födelsedagsfika. Det var så fint och det var så gott! Just där och då var det som att ingenting annat än vi, våran lilla människofamilj, existerade. Som att världen hade pausat en liten stund för att bara vara just där och just då i det nuet.<3 

Det var två år sedan. Idag har vi en helt underbar, fantastisk, rolig och envis liten flicka som förgyller våra liv med sin närvaro! Hon är också världens bästa storasyster som tar hand om och är så mån om sin lillasyster. SÅ världens största grattis till dig vår fina Nikki-Lee på din tvåårsdag! Mamma, pappa, Noomi och Akilles är bara några få av alla de måånga som älskar dig mest av allt!<3  

Världens bästa unge som får mig att känna mig stoltast i världen över att få vara just din mamma!

En liten snabbippdatering här nu då angående Akilles öron. Vi var ju iväg till veterinären för ca tre veckor sen och då visade det sig att han hade en inflammation i huden i örona, alltså inte en öroninflammation. Fick behandling och hade nu återbesök idag. Hudinflamnationen är bättre men han har ett litet sår i vänster öra som vi ska hålla koll på. Fortsatt behandling men minskad mängd i tre veckor till sen återbesök igen den 22. Min lilla älskling tycker det är så otäckt att vara hos veterinären :( Han är en väldigt försiktig herre så man får ta det lugnt och sansat med honom, i hans takt plus lite lugnande.

Barnen fick vara hos sin mormor medans vi var iväg. Det är ju också min stora tjejs födelsedag idag! 2år har gått sen hon kom till oss våran lilla Nikki-Lee <3 (kommer ett inlägg till om detta sen)

Livrädd hos veterinären :/

Hemma hos mamma igen efter vet. Akilles tog genast plats brevid Noomi som sov så gott <3

Lilla tvååringen hade fullt upp i badet :D

Jag hade ju såklart inte hunnit äta frukost så det är ju tur att man har sin mamma :)